Kolik-katastrofen och den
fantastiska räddningen!
Maria, hästägarens historia:
Söndag, 21 mars 2010 (Kväll)
Min dotter Karin får ett telefonsamtal från stallet, att Prince Amal
inte ser riktigt kry ut. Hon befinner sig inte i stan så hon ber mig (mamma,
som inte kan någonting om hästar) att titta till honom.
Jag tar med mig storasyster Elina, som också har varit intresserad av hästar i
hela sitt liv, till stallet för att få hjälp att bedöma honom. I stallet finns det två tjejer till som tittar till honom. Vi tycker att han
ser ut som vanligt, äter och dricker, det är bajs i boxen. Storasyster känner på hovar, öron och buken. Hans temp är 37,5 grader.
Jag skickar ett meddelande till Karin, att han ser OK ut.
Måndag, 22 mars 2010
Karin ringer upp mig på eftermiddagen och säger att hon har fått
samtal från en stallkompis om att Prince legat ned i hagen troligen hela dagen.
De andra hästarna stod i en ring omkring honom. Jag åker iväg direkt (har ca 10 min till hagen).
När jag är framme har stallkompisen fått på honom grimman och fått honom att gå
ut ur hagen. Han går mycket sakta, ca 2steg i taget och står sedan still till vi får honom att ta två steg till.
Det tar lång tid innan vi får in honom i stallet.
Vi vågar inte ställa honom i stallgången utan leder in honom i boxen. När vi
får av honom täcket ser vi att han är enormt svullen i buken.
Jag ringer veterinären som kommer till honom efter ca 1, 5 timma, Prince Amal
har säkert väldigt ont då.
Han står och hänger med huvudet samtidigt som han verkar vara väldigt orolig,
han går runt i boxen emellanåt och försöker lägga sig ned. Vi är tre personer inne hos honom och klappar, pratar och masserar honom.
En annan stallkompis mamma ringer upp Isabella, vår tränare som bor i Eksjö,
och talar om hur dåligt Prince Amal mår. Hon får instruktioner om hur vi ska massera Amal under tiden som vi väntar på veterinären.
Vi klarar av att ha honom stående. Strax innan veterinären kommer åker jag iväg
och hämtar Karin på resecentrum. De andra i stallet lovar att vara kvar och hjälpta till medan jag
är borta. (Jag med min hästskräck är ändå inte till någon större nytta!)
När Karin och jag kommer tillbaka har veterinären redan gjort sitt jobb och är
på väg därifrån. Amal fick smärtstillande, lugnande och kramplösande – han blev behandlad mot kolik.
Vi får instruktioner om att promenera med Amal i 20 minuter, vila i 10 minuter
och sedan upprepa detta hela kvällen. Hålla koll på att han ger ifrån sig avföring och inte blir sämre, att han ska äta lite och dricka.
Under promenaderna gjorde han ifrån sig några enstaka torra kulor, vi hörde att
det bullrade i magen. Han var ganska pigg medan vi gick men så fort vi kom in i boxen låg han ned på sidan och vilade.
Sista promenaden med honom är någon gång mellan klockan tolv och ett på natten.
När han kommer in i sin box lägger han sig på sidan och vi tolkar det som att han är helt slut
efter vad han varit med om under dagen och låter honom sova.
Tisdag, 23 mars 2010 (Morgon,
förmiddag)
Vi åker till stallet tidigt på morgonen och ser honom fortfarande
ligga ned i boxen. Han reser sig på uppmaning från Karin. Han verkar
fortfarande slö.
Jag ringer veterinären igen.
Den här gången är det en yngre kvinna som kommer. Hon rektaliserar honom och
känner att det finns avföring. Hon lyssnar
på magen och där finns peristaltik, om än lite svagare än
den skulle kunna vara. Han äter lite blött hö med dålig aptit.
Under tiden som veterinären är där bajsar Amal en liten hög.
Vi fortsätter att promenera för att få igång magen, men så fort han kommer in i
boxen så lägger han sig ned.
Tisdag, 23 mars 2010 (Eftermiddag,
kväll)
Amal har inte blivit bättre under dagen så jag ringer veterinären igen
på eftermiddagen.
Den smärtstillande sprutan han fått för ett dygn sedan har slutat verka och man
ser att Amal är orolig, han har förmodligen väldigt ont.
Det är samma veterinär som i förmiddags som kommer. Amal får lugnande,
smärtstillande och kramlösande medicin igen. Han blir sondad genom näsan med
Han har hela tiden haft svag peristaltik, men efter paraffinolja blev den
bättre. Han blev lite piggare efter vätskan så nu trodde vi verkligen på
bättring.
Det gjordes flera försök att sätta droppnål men Amal var trots sitt nedsättande
hälsotillstånd allt annat än samarbetsvillig, så det blev inget dropp.
Karin och jag sov i stallet den natten. Amal låg ned på sidan hela natten och
gav ifrån sig väldiga gaser, det bullrade och rörde sig i hans mage.Han såg helt slut ut så vi lät honom vila
under natten och störde honom därför inte med promenader. Vi tittade till honom
klockan tolv, ett, två, fyra och tog ut honom först klockan sex på morgonen.
Onsdag, 24 mars 2010 (Morgon,
förmiddag)
Amal är rätt så pigg när vi går på morgonpromenaden. Han bajsar,
fiser, dricker lite ur vattenpölar, nafsar i buskar och snår utmed vägen.Framförallt så är hans stora uppsvällda mage helt borta. Men så fort vi kommit
in i stallet och släppt in honom i boxen så lägger han sig ned på sidan igen.Vi tror att han är trött efter den tuffa behandlingen som han varit med om så
vi låter honom vila och åker själva hem och äter lite.
Vi åker tillbaka och släpper ut honom i en egen hage, bredvid de andra
hästarna, under övervakning. Han krafsar lite med hovarna i snön efter mat och verkar intresserad. På en
halvtimme har han lagt sig ned fyra gånger men som vanligt, alltså inte på
sidan. Han reser sig upp igen efter mindre än en minut.
Vi går en promenad och tar sedan in honom i boxen där han lägger sig ned på
sidan igen. Vi åker hem och äter lite och vilar en stund på eftermiddagen.
Vid 17-tiden när vi är hemma ringer en av stallkompisarna till oss och säger
att Amal ligger på sidan och skakar i hela kroppen. Vi åker dit i ilfart och när vi ser honom ligga där tror vi alla att han håller
på att dö. Han är helt utslagen, blicken är tom, hela hästkroppen darrar och han andas mycket tungt.
Karin sjunker ned vid hans huvud, hon klappar honom och gråter, tar avsked från
honom.
Karin skickar meddelande till alla sina vänner och vill att de ska vara hos
henne i denna svåra stund.
Jag som arbetar inom sjukvården och sett många människor dö får full fart att
ringa veterinärjouren och nästan skriker i telefonen att de får skynda sig till oss och ge honom något smärtstillande så han slipper att plågas
sin sista tid i livet. Jag förbereder djurambulans med vägbeskrivning till om vi skulle behöva den och de lovar att komma så fort
veterinären varit och gjort en bedömning om de behövs.
Jag talar även med vårt försäkringsbolag.
Allt är kaotiskt!
Någon tar kontakt med Isabella (Amals räddande ängel!)
Eftersom det är jourtid så dröjer det ca 2, 5 timmar innan veterinären kan
komma. Under tiden har Karin på något oförklarligt sätt fått upp Amal på benen
och jag kan knappt tro mina ögon. De går en promenad.
Veterinären kommer, det är en äldre kvinna som verkar ha sett det mesta. Hon
arbetar fort och verkar kunna sitt ”hantverk”, allt går undan.
Amal behöver verkligen dropp nu!
Jag är mycket bestämd på den punkten, att han behöver vätskas upp, därför får
han en rejäl dos lugnande så att det ska gå att sätta nål denna gång. Han är måttligt undervätskad nu.
Det blir smärtlindrande och kramplösande igen. Peristaltiken fungerar måttligt.
Rektalt hittas ingen förstoppning. Tempen visar 37, 9 grader. Han blir sondad genom näsan igen och får
Medan droppet får in pratar jag med Isabella i telefon. Hon erbjuder sig att
resa upp till oss med akutpreparat som ska ges oralt vid tre tillfällen med tre timmars mellanrum.
Jag tycker att tiden står stilla och det känns som om jag nyss lagt på luren,
då står Isabella i dörren.
Isabella ger Amal sina första 5 ml av akutpreparatet direkt i mungipan direkt
när hon anlänt klockan nio på kvällen.Hon ger honom även Formula 1 för mage
och tarm.
Veterinären är alltså fortfarande på plats och se till att all dropp går in.
Hon hälsar inte, frågar inte vem Isabella är eller vad hon gör. Isabella försöker tala lite med henne men får inte några riktiga svar på vad
planen är med behandlingen mer än att droppen ska in.
Isabella visar oss hur vi ska massera
honom och hon berättar varför. Hon knyter fast en påse med piller i hans man,
det är mirakel-piller i den säger hon. Hon rekommenderar att låta Morgan Strålman göra en håranalys
på Amal för att ta reda på vad som verkligen står på tok i hans kropp och det vill vi gärna. Hon rycker bort några hårstrån från manen
som hon ska ge till Morgan.
Andra dosen av 5 ml akutpreparatet ges klockan tolv på natten av Isabella. Vi
kämpar flera stycken med att hålla upp Amals huvud för att överhuvudtaget få i honom av preparaten och vatten ur en spruta som vi geggat i
allt i.
Amal är förvånansvärt samarbetsvillig nu, Isabella lyckas verkligen få honom
att inte stressa upp sig över ”tvångs”-matningarna.
Det räckte med ett par stänga tillsägelser till en början, sedan verkade det
precis som om Amal litade på att Isabella visste vad hon gjorde och han stod snällt och lät oss ge honom det vi ville. Vi fick som sagt hjälpa honom
med att hålla upp huvudet och massera strupen för att han skulle svälja allt.
Efter detta sätter sig Isabella i sin bil och åker hem till Eksjö igen, hon
lämnar hårtussen till Morgan.
Karin och jag ger honom den sista dosen tre timmar senare, närmare bestämt
klockan tre på natten.
Vi passar även på att ge honom lite blött hö och för första gången sedan han
blev sjuk ser vi då att han äter med aptit.
Torsdag, 25 mars 2010
Jag minns inte så mycket mer än att Isabella kommit tillbaka och var
hos Amal och att han fick preparaten hon tagit med från Morgan.
Jag, precis som hästen, var mycket trött och utmattad, men jag kände att han nu
var i goda händer och på bättringsvägen på riktigt.
Vi gav Amal preparaten tre gånger om dagen i nästan två veckor och nu har det
gått tre veckor och Prince Amal mår jättebra,
han är pigg och har massa energi.
”Tack
Isabella och Morgan!
utan er tror jag verkligen inte att Amal överlevt.”
Med vänliga hälsningar
Maria
Isabellas tillägg från
händelseförloppet:
Tisdag, 23 mars 2010
I tisdags talade jag med Karins stallkompis mamma i telefon, hon berättade hon
att Amal hade kolik.
Jag ägnade dem några tankar under kvällen trots att han hade verkat okej men
utmattad vad jag förstod när jag talade med dem lite senare igen.
Onsdag, 24 mars 2010 (Kväll)
På onsdag kväll när jag ringde till samma person fick jag veta att Amal
fortfarande hade kolik. Jag förstod direkt att läget var allvarligt. När jag fick reda på att koliken pågått ända sedan i söndags kände jag mig
väldigt oroad.
Med två tarmrensningar tillsammans med sammanlagt fem lugnande sprutor på tre
dagar som hade resulterat i att Prins legat som död i sin box och bara skakat, förstod jag att om inget skulle göras snart kunde ett liv
spillas!
Jag kände direkt att jag ville hjälpa till och min första tanke var på min goda
vän Morgan Strålman. Jag ringde upp honom och berättade om situationen för att få råd och hjälp.
Jag vet om Morgans, och hans samarbetspartner, Eddy Bloms stora erfarenhet i
att behandla hästar som varit döende eller verkat vara obotligt sjuka. De har berättat massor av häpnadsväckande historier om hästar med katastrofala
hälsotillstånd, som de behandlat, och som överlevt och idag mår bättre än någonsin. Ett samtal senare och räddningen var på väg!
Jag satte mig i bilen och for till Morgan klockan åtta på kvällen och hämtade
rehabiliterande/läkande preparat för mag- och tarmsystem, för att sedan vända om mot Linköping. Ungefär klockan halv tio var jag framme –
och läget var helt klart kritiskt!
Isabella, väl framme i Linköping
Jag möttes av Amal som stod i stallgången och fick dropp och han
hängde med huvudet långt ned i backen. Han mådde med all säkerhet uruselt och var oerhört utmattad av allt
lugnande, smärtstillande och den veterinärs-behandling han fått de senaste
dagarna. Karin och hennes mamma stod tillsammans med några stallkompisar runt omkring Amal, trötta och uppgivna.
Vi hjälptes åt att få i honom preparaten oralt, bland annat Formula 1, samt att
jag fäste lite energimedel i manen.
Veterinären stod och såg till att droppen kom i som den skulle under tiden. Hon
sade inte ett ord, varken sade hej när jag kom eller undrade vad det var jag gav hästen.
Under den timme som det tog för droppen att bli färdig stod jag och masserade
akupunkturpunkterna för mage någon minut då och då. Annars var det bara att vänta på att preparaten skulle göra sin del, kicka
igång Amals kropp och ge den en chans till att komma ifatt.
Så fort veterinären hade åkt kämpade vi ut med Prince för att gå en liten
runda. Han var väldigt svag och hela tiden skakade han av allt lugnande som kroppen kämpade med att bryta ned. Det
var svårt att läsa av läget eftersom han inte druckit eller ätit ordentligt på
flera dygn, men det verkade ändå inte bli sämre. Han lade sig pladask så fort vi lät honom gå in i boxen.
Innan jag begav mig hem till Eksjö igen klockan ett på natten tog jag en liten
hårtuss av Amal som jag skulle lämna till Morgan för att få reda på vad som var på tok i kroppen. Karin fick instruktioner att ge Amal resten av
akutpreparatet klockan tre samma natt, ge lite mer Formula 1 och så mycket vatten de kunde i den lilla
sprutan som vi tryckte in i mungipan på honom. Hon skulle även försöka att ut
och gå med honom, massera igång magen och även låta honom vila eftersom
han var så svag.
Eftersom det var i sådant sent skede som hjälpen kom var läget kritiskt, han
verkade inte bli sämre men jag vågar knappast tro att han skulle överleva.
Torsdag, 25 mars 2010
Trots att det var i sista sekunden som vi behandlade honom så klarade han
natten. Jag och Karin höll telefonkontakt och mestadels berättade hon om
att han bara låg ned i sin box helt
utslagen.
Självklart var han trött och behövde ta igen sig rejält efter alla dessa dagar
av lidande men det är även viktigt att han får en chans att komma igång i kroppen. De släppte ut honom i hagen mitt på dagen och i fem minuter gick han
omkring och kollade in omgivningen, sedan lade han sig ned och då tog de in honom så han inte skulle ligga
och bli kall.
När jag åter kom till Linköping senare på eftermiddagen kikade jag förbi
stallet och spelade då även in ett litet videoklipp på Amal i boxen. Om ni ser klippet så tycker ni säkert att han ser halvdöd ut, men jag ska tala om
för er att han är pigg där om man jämför mot hur han var under natten.
Jag hade med mig svarsresultatet av Morgans håranalys och några preparat till
som skulle ges.
Det
skrämmande svarsresultatet löd följande:
"Energistörning
i njurar och lever, svag mage och njurar, mögel, samt behov av avmaskningskur.
Hästen har troligen gått ganska länge med dessa problem så det är
svårt att se vad som ursprungligen orsakat dagens tillstånd. Hästen är i akut behov av hjälp och det mesta kommer att ordna sig på ca 1 månad
men magen kommer att behöva hjälp en längre tid."
Rehabilitering för magen hade vi ju redan påbörjat, men resten av preparaten
började vi behandla med så fort jag kom!
Trots att jag varit på föreläsning med både Eddy och Morgan, samt hört massor
av historier på hästar de räddat med den här typen av behandling kunde jag trots allt inte slappna av. För det första hade behandlingen påbörjats i
ett så pass sent skede att bara detta kunde innebära att det var för sent, vem vet vad som egentligen tagit skada i Amals kropp och om det gick att rädda?!Jag är så ny inom det här med naturmedicin och nu när jag
stod med en döende häst framför mina ögon vågade knappast tro att han skulle bli bra.
Resten av torsdagen fortsatte Amal att mestadels ligga ned i sin box. Vi fick i
honom preparaten tre gånger om dagen och även ett par kilo hö, men vatten ville han inte dricka. En liten slurk hade han fått i sig på torsdagskvällen
men inte mer vad vi hade sett. Ett par små bajshögar gav han ifrån sig under
dagen.
Fredag, 26 mars 2010 (1, 5 dag efter akuta behandlingen)
Medan jag höll lektioner i ridhuset en bit bort höll Karin igång Amal
i den mån hon kunde för att han skulle få i sig preparaten och hålla igång sin
kropp.Hon berättade att han hade gnäggat när hon kom på morgonen och att han varit
ute i hagen i hela 45 minuter innan han hade lagt sig ned och de fick
ta in honom. Wow, vilka framsteg!
När jag sedan kom till stallet framåt eftermiddagen var det en helt annan häst
jag möttes av. Han hade stått upp mestadels under dagen och när han lade sig ned var det inte pladask på sidan utan "som vanligt".
För första gången sedan söndagen vågade Karin och hennes mamma åka hem och sova
hela natten på fredagen till lördagen, efter att vi sett Amal både äta och dricka stora klunkar vatten. Han
kämpade även med att nappa upp små morotsbitar som de lagt i vattenhinken. Han
knuffade till och med irriterat på hinken och tittade mot Karin när han inte fick upp
morotsbitarna, så när hon gav honom dem i handen blev han nöjd igen.
Det finns videoklipp på detta!
Jag kunde knappast tro att det var sant,
vi hade räddat Prince liv!
Lördag, 27 mars 2010 (2, 5 dagar efter akuta behandlingen)
Vad kan jag säga annat än att den här helgen var en helt otrolig
erfarenhet i mitt liv. Idag var Amal pigg och glad, han hade gnäggat och varit
pigg redan när Karin kom på morgonen. Det finns videoklipp från idag där ni själva
kan se vilken annorlunda häst än för två dagar sedan.
Innan jag åkte hem senare samma dag visade jag för Karin hur hon skulle träna Amal
på en liten volt i skritt för att mjuka upp muskulaturen och därmed rehabilitera honom ännu effektivare. Inre organ påverkar vår muskulatur så det
är viktigt att se efter hela kroppen.
Amal försökte till och med stå emot och visa sin envisa sida lite när jag
gjorde de enkla övningarna och det enda vi kunde göra var att skratta åt honom med tanke på hur kaxig han blivit
på bara ett par dagar efter han legat döende.
OBS!
Att Amal var nära på att dö i någonting som vi kallar kolik är han inte ensam
om att ha varit med om, många har inte överlevt det och ett flertal råkar ut
för det igen.
Amal hade tur, både för att Karin och hennes mamma beslutade att ge den här naturliga
behandlingen en chans, men också för att vi ens visste om ATT den här chansen fanns!
Det är inte alltid som det går så bra som det gjorde i just den här historien
eftersom vi ofta tar tag i problemen när de redan gått för långt. Därför vill jag uppmana er alla till att
söka efter andra lösningar och förklaringar än de som inte verkar hjälpa oss
eller våra hästar.
Öppna ögonen för alternativ behandling, det ger möjlighet till så mycket mer.
Jag har själv varit blind och litar allt för mycket på människor som sagt att
det inte finns någonting mer man kan göra. Ibland är det den bittra sanningen,
livet har ju sin gång och alla ska vi en
dag dö. Men väldigt ofta finns det saker som vi kan göra både i ett tidigt och
sent skede – så varför ge upp?
Även om din häst mår bra, så kan den alltid må bättre. Även om du mår bra, så
kan du alltid må bättre. Varför nöja oss? Varför inte
öppna ögonen för det som kan öppna en helt ny värld och helt nya möjligheter för oss att leva (..eller rent av överleva!)
Jag började med att göra en håranalys på både mig själv och hästarna, när vi
sedan ser vad problemet är så kan vi även få behandling för detta.
Jag tror att det som var den utlösande faktorn i Amals fall var att han fått i
sig mögligt hö. Men det är inte någonting som behöver tar död på en häst,
men när det som i det här fallet
handlade om att hästen gått med stora mag- och tarmproblem i så många månader (..eller rent av år?) så var det så lite
som skulle få hela hans kropp att tappa allt..
Mag- och tarmproblem leder ofta till stelhet i muskler och sedan följer en hel
drös av historier vart problemen sprider sig. Stelheten sätter sig ofta i
ryggen, ryggont leder till att hästen spänner emot muskulaturen och kan därmed leda
till att de får låsningar i korset. Hästen vill inte trampa under sig efter som
det skapar obehag så då tar den kortare steg, speciellt med bakbenen och detta
leder ofta till hälta. Svullna senor i bakknän och spända muskler, listan kan i
princip göras hur lång som helst. Allt
detta leder till att hästen får förslitningsskador och snedbelastar sig, på så
vis har en process blivit född som lätt kan leda till en dubbel, eller till och med trippelhälta. När vi åkt och behandlat
hästen hos veterinären ex antal gången eller sökt hjälp hos en kotknäckare som
gång på gång konstaterar att samma problem upprepar sig och kanske till och med
nya uppkommer så är det tyvärr sanningen att många av oss står där
en dag med en häst som inte längre är brukbar. Om vi istället tar reda på var
problemen kommit ifrån från början kan vi få en mer rättvis chans att faktiskt
rehabilitera våra vänner och skadan eller stelheten försvinner.
Nu har jag bubblat iväg här igen, men jag blir så ivrig och önskar att vi alla
kan hjälpas åt att hålla oss och våra djur friska. Allt jag vill är att hjälpa
till och
dela med mig av det jag tror på och tycker är bra!
-Isabella-
Kommentar av Morgan Strålman
Den här historien är tyvärr inte ovanlig, men kan ganska lätt undvikas
till ringa kostnad och utan lidande.
Om hästägare generellt visst mer och vad dom ska titta efter så skulle mycket
av fång och kolik aldrig hända.
När det händer så finns det olika sätt att hantera det akuta problemet, men
det viktigaste av allt är att rehabilitera på ett bra sätt så problemen inte
återkommer. Att få hästar friska är alltid slutmålet.
Jag har vid flera till fällen tittat till Prince Amal de senaste månaderna när jag haft vägarna förbi. Om jag inte vetat historien så hade jag utan vidare klassat honom som jättefrisk när man ser honom. Återhämtningen har varit otrolig och han reds igen efter ca 2 veckor, har tränats enligt anvisningar från Isabella och var på hopptävling den 16 maj och blev 3:a i sin klass felfritt.
Jag hoppas att många läser denna historien, så hästar slipper plågas,
få otillräcklig hjälp och i värsta fall dör.
Förebygg gärna genom att göra en håranalys, så slipper ni hamna i detta
tråkiga läge.
-Morgan-